Pärans dag

Potatisen, en av Bjärehalvöns självklara signaturprodukter, givetvis ska den ha en egen dag och idag är den dagen.

Det regnar. Och det är kallt. Inte de bästa förutsättningar. Klockan är dock bara 06:48, mycket kan hända. Nu frukost.

Livet, och annat som hindrar den dagliga verksamheten

Fattar ni hur mörkt det blir i ett fönsterlöst rum? Kan inte komma ihåg när jag senast befann mig i ett innan igår. När jag stängde av teven till slut, (efter att ha kollat på ett konstigt program på SVT1 om blivande mammor på Manhattan och graviditets- och bebiskonsulten Rosie Pope) blev det beckmörkt, svart, totalt godnatt. Lika delar obehagligt som lugnande. Jag sov väldigt, väldigt gott iallafall, vaknade när klockan ringde 05:36, min vanliga upp & ut-tid men tvekade inte en sekund när jag omedelbart stängde av klockan och somnade om. Vaknade nästan 3 timmar senare (!), något förvånad men utvilad. Funderade fram och tillbaka en stund, springa eller inte springa, regnar det eller regnar det inte? Det fönsterlösa rummet, cellen, gjorde att det var omöjligt att veta.

Hade bestämt mig för att inte äta någon frukost (deras äggröra luktade rätt funky sist) och tog därför fram resten av keson jag ställt i det lilla kylskåpet igårkväll och hällde i lite solrosfrön och russin. Ingen morgonrunda utan istället en variant på frukost framför teven. En knapp timme senare checkade jag ut, åkte till centralen och låste in min stora väska och tog tunnelbanan till Östermalmstorg.

Normalt sett när jag kommer till Stockholm faller jag direkt in i det något högre tempo som råder. Jag går fortare, pulsen går upp, jag småspringer för att hinna med tunnelbanan trots att jag vet att det kommer en ny om bara ett par minuter. Värst är det på Centralen, när man går i den bedrövliga kulverten som leder upp i dagsljuset från tunnelbanan. Nästan omöjligt att inte ryckas med i den hets som råder, alla går snabbtsnabbtsnabbt, måste hänga med, inte gå i vägen för någon, inte stanna upp, parera. Jag blir lite stramare, lite tuffare (!), försöker se viktig och upptagen ut men ser nog mest ut som om jag är arg. Går snabbt och med långa steg, huvudvärken försöker tränga igenom, ibland lyckas den, ibland inte. Men det är alltid samma sak, alltid samma stress. Men inte den här gången, jag la mig verkligen vinn om att att gå LÅNGSAMT. Gick lite åt sidan för att alla andra skulle kunna stressa förbi ostörda, men jag drog medvetet ner på tempot. Tänkte på varje steg, varje andetag och det fungerade, ett tag.

Framme vid Östermalmstorg, valde jag uppgång Linnégatan/Nybrogatan och när jag kom upp för sista trappan stod där en man och tiggde pengar. ”Kan du avvara några kronor?” sa han till varje person som han mötte och de tre, fyra före mig gick bara förbi, precis som jag brukar göra. Men, min i vanliga fall rätt skam- och skuldtygnda vardag var denna fredagmorgon extra belastad eftersom jag igår ignorerat en Situation Stockholm-kvinna (brukar alltid köpa den när jag är i Stockholm, en perfect storm av att göra en god gärning och få läsa bra texter) OCH dessutom i förrgår bränt trehundrafyrtio (340!!) spänn på ett läppstift (ja, jag VET, hur bra det än är så är det inte värt det. Dior. Och MYCKET bra. Men inte värt det). Med dessa tankar rusandes genom skallen stannar jag och fiskar upp plånboken och krafsar fram en tjugo som jag räcker över till mannen som tackar så mycket. ”Bidrag till mat & kaffe, ingen sprit” säger jag. Fast inte högt. Det vågar jag inte. Och varför skulle jag, har jag med att göra vad han gör med de futtiga kronor jag väljer att ge honom? Nej. Jag tittade honom inte i ögonen ens, stannade inte upp utan fortsatte bara ut på gatan och ner mot Creme.

När jag bor hos BLÅ (vilket jag ofta gör när jag är i huvudstan, tack för det) går jag alltid på Creme. Ett mysigt café med gott kaffe och bra kändisspanmöjligheter. Jag beställde en latte och en hallonsmoothie (trots att den är gjord på vaniljyoghurt), tog DN och Svenska, satte mig ner vid fönstret och kände pulsen sjunka. Telefonen håll på att ladda ur så jag frågade om jag möjligtvis kunde få lägga den på laddning och det var inga problem. Lite stressande var det att sitta och dricka kaffe utan att kolla mejl, facebook, twitter och instragram men jag stålsatte mig och det var rätt skönt att bara läsa tidningar och fika. Eftersom jag ville att telefonen skulle laddas så länge som möjligt gick jag och köpte en omgång kaffe till och satt sen och läste tidningarna ordentligt. Alla delarna. Efter ungefär en timme tackade jag för mig och gick tillbaka till T-banan Östermalmstorg.

När jag kommer ner i tunnelbanan så vem står inte där vid bankomaten med en Systemet-kasse i handen om inte mannen som jag gav pengar till. Reptilhjärnan hinner tänka ”det var då själve fa-an, och han tar ut PENGAR, man behöver väl inte tigga om man har ett bankkonto?!”. Jag stannar upp för att se hur mycket han tar ut (det här tar emot att skriva eftersom jag skäms oerhört, men det känns viktigt, vet inte riktigt varför) och det lyser 200 kr på displayen. Tvåhundra spänn. Kanske de sista hundralapparna den här månaden. Eller inte. Och vad fan spelar det för roll? Om man står i tunnelbanan och tigger pengar så gör man det inte för att man tycker det är kul, så mycket är jag övertygad om. Och om jag hade vetat att han tiggde pengar för att köpa sprit (det misstänkte jag, mina fördomar säger mig att missbruk är rätt vanlig bland tiggare) och att han hade ett konto med minst 200 kr på, hade jag då inte gett honom några pengar? Jag vet inte, och herregud vi snackar om 20 spänn. Tjugo jävla spänn, inte ens 10% av vad jag tydligen anser att ett läppstift är värt.

Ja, jag vet inte exakt vad jag vill ha sagt med det här, men det var så många konstiga tankar som sattes igång att jag ville skriva om det. Ofta har jag dåligt samvete, inte så mycket för att jag tillhör de 20% som är allra rikast i världen, utan mer för att jag inte är så vidare värst beredd att ge upp någonting av min egen bekvämlighet för att andra ska få det bättre. För det är det som allt handlar om, anser jag.

En förmiddag går fort och jag hade bestämt mig för att hinna med Bonniers Konsthall innan jag åkte ut till Bromma. Mot St Eriksplan och Torsgatan. Där ligger det, in och fram till receptionisten. Öppnar inte förrän kl 12 får jag veta. Klockan är nu halvtolv. Jag blir sur (!) och stressad, bara för att nu helt plötsligt går det inte som jag har planerat. Säger tack för mig och går ut igen. Avskyr att stressa och vara sent ute när jag ska hem, eller ska resa överhuvudtaget, men särskilt när jag ska åka tillbaka. Därför går jag nu till Centralen, hämtar väskan och tar bussen ut till Bromma. Det visar sig vara ett bra beslut eftersom jag i lugn och ro kan äta lite lunch innan det är dags att boarda.

Lunch ja, där hände också nåt konstigt. Jag gillar Brommas wok-restaurang, de som serverar thaimat och sushi. Brukar beställa extra starkt. Nu hör jag mig själv säga ”en vegetarisk, tack, extra stark” trots att jag egentligen menar att jag vill ha biff med bara grönsaker och inget ris, inte grönsaker med ris. Va?! Allvarligt talat, hur korkad får man bli? Och varför ändrar jag mig inte, jag kommer ju på att jag tänkt fel redan i samma ögonblick som jag beställer? Nädå, jag är som Fredrik Strages farbror (eller morbror, läste om honom i texten om Fredriks mamma som publicerades i DN i helgen, eller Svenskan) som vid en släktsammankomst på restaurang föreslog att ”men hörrni, nu kan vi väl ta samma allihop så att det inte blir så besvärligt för dem”. Sån är jag, ofta, vill inte vara till besvär, vill inte krångla. Hellre då beställa, betala och äta nåt jag egentligen inte vill ha. Ååhh, jag har en lång väg kvar.

Min andning gjorde jag på planet hem. Resan tar en dryg timme och jag lyssande först på F&F-podcast i ca 50 minuter och när jag hörde ”cabin-crew, 10 minutes to landing” stängde jag telefonen, blundade och började andas. Det var skönt, särskilt på flyget hem då det blåste storm (nåja) och inflygningen var lite shaky.

Vädret a tad bättre hemma i Båstad och jag fick feeling, svidade om, kopplade springhunden och stack ut på en halvmil. Efter det en planka och några tunga, riktiga, armhävningar. Det är skönt att vara hemma, igår längtade jag hem extra mycket redan efter några timmar men det är nyttigt att komma ifrån för att få distans och perspektiv. Det är nyttigt och nödvändigt.

Imorgon är det jobb som gäller och nästa vecka är det mer jobb och student och sen åker jag och Becs till London på söndag. DET ska bli kul, riktigt kul.

Frukost

Instagram-snygg

Sist i kön men fick ändå plats längst fram. Med EXTRA benutrymme

Älskade Nybrogatan

Jag vill alltså ha biff med extra grönsaker men beställer grönsaker med ris. That’s me

Puss till mig för eftermiddagslöpning i storm och regn

Dagens planka. De sista 10 gick på ren jävla vilja. Tack för det Tillan

Shy

Ligger två våningar under jord och äter prosciutto och gorgonzola direkt ur förpackningarna. Kom hem från festen för en kvart sen. Väldigt tidigt kan tyckas och jag kan inte annat än hålla med.

Men, ikväll var en sån kväll. Hade inget flyt, kände mig akward, inte många människor jag kunde relatera till. Fick oerhört otrevliga flashbacks till alla fester jag varit på, framför allt i min ungdom, där jag känt mig så oerhört utanför och bara gått omkring för att det inte skulle vara så uppenbart att jag inte hade någon att prata med. Visst var jag där med kompisar men de dansade och snackade och hade killar och verkade iallafall ha roligt. Det är mitt minne av alla fester i högstadiet och gymnasiet. Nåt annat kommer jag inte ihåg, har väl förträngt det.

Lite så kände jag ikväll och det var överraskande, för nuförtiden brukar jag kunna skapa trevliga och intressanta samtal oavsett var jag hamnar. Kanske inte en hel kväll och kanske inte varje gång men jag brukar inte känna som jag kände ikväll.

Nåväl, trevligt var det att träffa Lasse, prata med Mats och Tove och Fredrik Sjöberg och hans förtjusande hustru räddade mig från en rätt påstruken person som inte var speciellt trevlig.

Imorgon ska jag försöka ta mig till Bonniers Konsthall men först en joggingtur, förutsatt att det inte öser ner. Men å andra sidan vet jag inte det förrän jag kommer ut eftersom jag bor på -2 och därmed är fönsterlös.

Varför? Tja, bor alltid på STF Fridhemsplan (när jag inte bor hos B&LÅ) för att det är bra och framförallt billigt. Den här gången är det bara jag så jag bokade billigaste enkelrummet utan att kolla ordentligt. Men det går det också och imorgon åker jag hem igen.

Podcast

Skulle ju väntat med den här, till timmen mellan Ängelholm och Bromma men det GÅR ju inte. Måste, nu.

Skön morgonrunda

Ja, idag var det skönt för första gången på jag vet inte när. Skönt att springa, skönt att vara upp & ute tidigt, skönt att det först gjorde ont i höger ben och sen lika skönt att det gick över. Vanliga 5 k-rundan, springhunden lite trög, hon verkade trött (tror hon är skendräktig, bäddar och gnyr och kånkar runt på leksaker) och fick stanna när hon ville. 1:30-planka och 6 ben-armhävningar (ja, ni fattar) och nu kokospannkaka.

I eftermiddag åker jag till Stockholm för att fira av bästa chefredaktören för SvB. Åker hem i morgon eftermiddag och har därmed en dryg halvdag i huvudstaden utan något möte. Viss, jag ska göra lite jobbgrejor, studiebesök på olika ställen men jag kan springa på morgonen och äta lång frukost och lalla runt i min egen takt. Härligt.

Synd bara att coachen är på väg till Sydafrika och Moa i Tullinge (!), hade varit trevligt att träffa dem och springa en runda.

Växer fortfarande

Senaste passet visar att jag har blivit 1 cm längre.

Calamity Jane a.k.a Buffy

Idag fyller hon 7 år. En bra ålder på en bra hund. Hon har lärt mig så mycket.